Den lägsta instinkten

Kampsporten politiska korrekthet står mej upp i halsen. Vi vet vad vi gillar men döljer det med fina formuleringar och förskönande om skrivningar. Vi jämför oss med vanliga sporter och låter som ett gäng motionärer på jogging runda. Förbudet hänger i luften och kampsport är nu inlindat i mjuka bandage. Flera gånger har man suttit där och berättat att kampsport e som andra sporter men om du sysslar med det vet du att så är inte fallet. Kampsport är inte slagsmål och allt det där. Men när du kliver ut från träning lokalen och upp i ringen känns det likadant som när den där busen och du fightades på skolgården. Fighting är fascinerande eftersom det är fight... Två snubbar som går in i ringen med händerna höjda och bara en kan vinna. Det är vacker och rått, inga ursäkter du blir besegrad av en bättre fighter. Inga snack om att dommaren gjort ett dåligt jobb eller annat... förlorar du har du bara dej själv att skylla på. Det är en mäktig känsla att gå upp i ringen och alla klarar det inte. Den känslan finns helt enkelt inte i andra sporter (dom kan tycka det men dom vet inte vad dom pratar om). Det finns ett skäl varför hockey spelare och fotbolls spelare tar i hand efter match... dom MÅSTE. Nästan en tom handskaning och sedan går livet vidare. I kampsport finns det inga regler om att man ens måste titta på din motståndare efter matchen är över (dock ska man tacka din motståndares tränare i ring hörnan). Men endå så utbytts det leenden hanskakningar och en omfammning. Fighters pratar medf varann och man höjer den andres arm och säger något i stil med -Du var bättre än mej ! Inga ursäkter och inget annat. Kamp är vackert så man blir tårögd ibland och stärker bara det jag alltid säger... JAG ÄLSKAR ATT SLÅSS