Är tacksam men vill aldrig tillbaka...

Denna är mitt Kusmark och inte någon annans ! På bilden syns bryggan till PÖLEN där mycket av min tid spenderades både iform av sommar jobb, bad och fester i den lilla fiske stugan (Om bryggan ser hal ut kan jag medela att jag ramlat där hur många gånger som helst) Till skillnad från många blir jag inte nostalgisk när jag ser bilden (tack Falkman) och tänker tillbaka på stället jag vuxit upp på. Jag ser en plats som bara har hållit mej tillbaka och fått mej känna mej liten... Jag kan tacka Kusmark för mycket och det är säkert ett bra ställe att växa upp på... men inte för mej, jag ville bara bort (om man bort ser från några sommar kvällar och delar av moppe tiden) varje kväll låg jag vaken och önskade att jag kunde åka från denna plats där allt jag gillar anses vara slöseri med tid. Jag ville helt enkelt inte spela fotboll och hockey som alla andra jag ville syssla med det jag gör idag varje dag... Min pappa fatta ganska snabbt detta och såg till att hjälpa mej så gått han kunde med bilfärder till stan och inköp av säck. Och där stog jag "själv" i en ladugård i femton minus med en säck lika hård som den såg ut med en lampa som pappa hade snott från nån bygg arbets plats... Jag växte upp och fick möjliheten att lämna byn på riktigt med en egen lägenhet som jag igentligen inte hade råd med, men det brydde jag mej inte om jag ville bara bort från den plats som dom döpt till en "by för framtiden". Tiden gick och sakta men säker var jag inte själv längre ,folk med samma intresse samlades och efter en lång kamp fick jag äntligen till det precis som jag ville ha det när jag stod där i kylan och slog på säcken. Sista steget togs detta år när resten av min familj insåg att det fanns inte mycket kvar av kusmark för dom heller... Så nu har jag hela familjen nära mej igen. Tack för det du gjort mej till kusmark men låt oss aldrig träffas igen, vi var helt enkelt inte gjorda för varandra... ALLS